Intervju med David Elm

Publicerades Tuesday, 29 December, 2009 11:10

Hemsidan har träffat David Elm i London

Victoria Station ett par dagar innan jul; människor rör sig fram och tillbaka i en vansinnig ström som aldrig avtar och det är lätt att förstå varför just den här järnvägsterminalen är en av Storbritanniens mest trafikerade. Det var här en IRA-bomb detonerade 1991 som dödade en människa och skadade trettioåtta, sedan dess finns inga papperskorgar på perrongerna men den där riktiga misstänksamheten mot främlingar är inte riktigt engelsmännens grej. De flesta som råkar passera lite för nära mig på vägen upp till stationshallen är så ivriga att be om ursäkt att Ernst Kirchsteiger skulle framstå som en vulgär buffel vid en jämförelse och personalen på det café jag väljer för mitt möte med David Elm är avslappnad och tillmötesgående. Jag beställer en kaffe och sätter mig vid det enda tomma bord jag hittar. 

Det är dagen innan Fulhams hemmamöte med Manchester United och Man United-supportern Elm är uttagen i truppen, men 19 man ska bli 18 och det har hänt förut att han har fått stiga åt sidan i sista stund. I andra änden av hallen avgår expresståg till Gatwicks flygplats och det är från den riktningen David efter en stund kommer gående med självklara steg. Sedan ett par månader bor han i hus i det idylliska samhället Dorking, runt fyra mil söder om London och det är tydligt att äventyret som proffs i Premier League fortsätter med oförminskad kraft, uppgifterna i media om att Fulham ville låna ut honom till trots. Strax efter att han hälsat med ett fast handslag försvinner han in för att hämta en kopp kaffe, propert klädd i en mörk rock med en vitrandig halsduk . 

Jag tänker på David Elms karriär. Det känns som han var i KFF i många år men egentligen kom han ju först inför säsongen 2007, från Falkenberg. Att han skulle försvinna undeDavid i hemmamatchen mot Helsingborg 2009r 2009 var nog ganska många inställda på, men att den nya klubben skulle heta Fulham och spela i Premier League kom som en chock för de flesta när nyheten presenterades i slutet av augusti 2009. Ettårskontraktet och tiden i England måste innebära en jackpott, egentligen oavsett sportslig utgång och det syns på David att han trivs med livet. 

Dorking är ”rätt likt hemma” och Fulham påminner en del om Kalmar. Det är så klart inte riktigt samma nivå på snacket i omklädningsrummet men ändå trevligt, förklarar han. Roy Hodgson är lite lik Nanne Bergstrand på så sätt att han är lugn och går att prata med samtidigt som han är en bra taktiker. Jag frågar om det är något annat som kännetecknar den nye tränaren och David menar att Hodgson har två sidor; han är kulturellt intresserad och social ”off pitch” på samma gång som han är bestämd och ställer stora krav på planen. Att Hodgson förde både Halmstad och Malmö till flera SM-guld på 1970- och 80-talen är säkert inte heller en nackdel; engelsmannen är van vid svenska spelare och förstår med all sannolikhet det svenska kynnet bättre än de mer ”konventionella” engelska coacherna. 

Hur har omställningen varit för dig? Din roll i Kalmar var ju till stor del att agera target och suga fast bollar så att vi kunde flytta upp laget, hur fungerar det här?

–  Det har varit en stor omställning, säger David och värmer fingrarna på kaffemuggen.
–  Här behöver jag inte vara med i speluppbyggnaden på samma sätt utan spelet är mer koncentrerat på att vara inne i boxen, fortsätter han. Det är mycket fokus på att få till bättre avslut, hitta löpningar och skapa lägen, utvecklar han och förklarar att Fulham har flera ”operativa” tränare som hjälper honom med exakt hur och när han ska löpa. Det är verkligen kallt i transithallen och både jag och David kastar längtande blickar på den delen av caféet som ligger inomhus, men tyvärr är det fullt därinne och vi får snällt stanna kvar vid vårt bord.

Att fotbollen i Premier League är mycket fysisk fotboll med inlägg och inspel passar honom bra. En stor del av spelet går ut på att få bollen bakom motståndarnas ytterbackar för att på så sätt komma högt upp i plan . Det är i fasen efter inspelet som David ska vara en ”killer”, hitta löpningen och sätta chansen som uppstår. 

Hur känner du att du utvecklas? Jag tycker du gjorde mycket nytta i Kalmar men om man ska komma med någon kritik kanske det skulle vara att du gjorde relativt få mål?

– Ja det stämmer nog, svarar David självkritiskt. – Jag känner att jag utvecklas hela tiden, jag hittar nya saker på fotbollsplanen och utvecklas också på ett socialt plan genom att bara bo här och träffa nya människor vilket är utvecklande i sig.

För David innebar flytten till England en fantastisk möjlighet som han aldrig trodde skulle komma och han kände att han var tvungen att ta chansen. Men skillnaden mot att spela allsvenskt med KFF var stor, Premier League är en av världens bästa ligor och London är en världsstad. Han beskriver staden som häftig, stor och stressig. Samtidigt som det mesta är positivt saknar han familjen och alla kompisar. 

När det gäller det spelmässiga känns det som du närmar dig, men tror du på mer regelbundet spel i Premier League?

- Det är klart att jag tror på spel, säger David och ser allvarlig ut. - Jag måste tro på spel och Fulham vet om att det tar tid eftersom omställningen är stor. 

Han berättar att han kämpar hårt varje dag för att närma sig, men att konkurrensen är stor. Bakom stjärnan Bobby Zamora finns ett antal bra anfallare som givetvis också vill spela. David siktar på att vara med och kriga på allvar om en plats i startelvan någon gång efter jul då han har fått ungefär fyra månader på sig att skolas in. Samtidigt ser han det inte som ett misslyckande om han inte skulle slå sig in i A-laget och om han inte skulle få vara kvar i Fulham efter sommaren. Den här tiden kommer att ge massor av värdefull erfarenhet i fråga om bra träning, bra matcher och en bra omgivning, resonerar han. Jag funderar vidare på likheter och olikheter mellan Sverige och England. Både Kalmar och Fulham är ju i någon mening ”mindre” och familjära klubbar . När jag var på Fredriksskans i somras för att hämta ut biljetter till en allsvensk hemmamatch kom Rydström cyklande femton meter bort och det känns ju rätt tveksamt om det händer ens i de större allsvenska klubbarna att lagkapten kommer hojande till träningen. Hur fungerar det i Fulham med t.ex. press utifrån?

– Jag tycker det är rätt lugnt i Fulham, säger David. Fansen är stöttande men inte krävande på det sättet de kanske är i en större klubb. Generellt sett tror jag det är betydligt värre i de större klubbarna.

Vi kommer in på de mer sociala delarna av hans nya liv och David återkommer till hur bra han trivs i Dorking. Hans sambo är från Nybro och själv är han som bekant uppväxt i det lilla samhället Broakulla i Emmaboda kommun. Är man från landet kanske det inte är helt fel att hitta lugnet i ett litet samhälle utanför den pulserande miljonstaden London mellan träningar och matcher. David berättar att matlagning har blivit ett allt större intresse och det är inte bara det berömda råriset som det handlar om, på senare tid har han börjat slänga ihop gratänger som han gärna serverar till kyckling och fisk. På fritiden åker han och sambon gärna in till centrala London, om de inte stannar hemma i huset i Dorking eller tar en och en annan promenad i samhället. Jag ber David beskriva en typisk dag:

– Då tar jag en träningsdag, annars blir det för tråkigt, säger han och skrattar. – Jag går upp vid åtta och äter frukost. Sedan åker jag för att träna vid halvelva och innan dess umgås jag med de andra spelarna eller tittar på datorn. Träningen slutar runt tolv och då kör jag ett pass på gymmet efter ett program jag har fått, det blir mycket armar och bröst. 13:46 går tåget hem, sedan käkar jag middag och efter det kanske det blir en promenad.

David berättar att tiden här grovt sett kan indelas i tre faser: I början kände han att det gick jättebra, sedan kom en dipp och den senaste månaden eller så har det gått bra igen. Han återkommer ständigt till sin vilja att lyckas och berättar att han använder sig av målbilder när han lägger sig på kvällarna. Den mentala träningen är mycket viktig, understryker han och tillägger att det är något han verkligen lärde sig vikten av i Kalmar FF, som ju sedan länge aktivt arbetat inom detta område.

Om du tänker tillbaka, vad är det som har varit viktigt för dig i ditt fotbollsliv?

– Farsan var jätteviktig, han tränade mig och mina bröder i Johansfors. Men båda våra föräldrar har varit viktiga, de skjutsade oss överallt och framförallt har de sagt sanningen och inte bara hållit med oss. Det tror jag är jätteviktigt.

Jag har för mig att Rasmus sagt någon gång att han t o m fejkade sjukdom i samband med match när han var yngre eftersom han var så nervös, hur var du som liten i det avseendet?

– Jag var likadan, säger David med full övertygelse. Jag var livrädd på alla de här uttagningslägren man var på som yngre där det gick omkring gubbar i landslagsoveraller och noterade saker i sina block. Jag har varit nervös även i vuxen ålder, som t.ex. när jag debuterade i allsvenskan men där släppte när man spelat 30-40 matcher och kommit in i det. Ofta är det så att man får kämpa sig ur nervositeten, jag brukar gå in stenhårt i dueller och på så sätt ta mig in i matcherna.

Och hur är det med konkurrenssituationen mellan bröderna Elm egentligen?

 – Det är faktiskt inte så mycket konkurrens, men jag kan ärligt talat säga att det är skönt att stå på egna ben nu. När det gäller utvecklingen har jag alltid trott att framförallt Rasmus skulle bli bra, han var alltid bäst i sin årskull som yngre.

Hur var det med Viktor då? Jag minns att jag såg honom i en match mellan Nybro och Kalmar AIK på Viktoriavallen för ett antal år sedan och redan då fanns det definitivt något där, ett embryo till en stor spelare.

– Absolut, men hans utveckling kom lite senare, säger David och berättar att han gärna skulle spela med brorsorna i Premier League en vacker dag, men först gäller det att hålla sig kvar där själv.

Vi kommer in på Kalmar och David avslöjar att förutom bröderna är Cesar Santin och Patrik Rosengren de bästa han spelade med i FF. Framförallt ”Bagarn” får mycket beröm som enligt David ”styrde upp hela backlinjen” under sin tid där. Tiden i Kalmar FF beskriver han som den bästa i hans liv och han skulle mycket gärna vilja spela i KFF igen, men först vill han helst fortsätta som proffs ute i Europa i alla fall några år till.

– Jag är väldigt tacksam för tiden i Kalmar, säger han. KFF gav mig väldigt mycket.

Det börjar bli kallt om händerna i den iskalla stationshallen. David tar fram Psycho: The Autobiography ur sin svarta väska och berättar att han gillar biografier. När han inte läser om legenden Stuart ”Psycho” Pearce uppskattar han skönlitteratur av författare som Jack Kerouac och Ernest Hemingway. Nyligen läste han om ”100 Best Novels” på nätet och bestämde sig för att köpa de tio första på listan. Att skriva är ett stort intresse och journalistik är definitivt något som 26-åringen skulle kunna tänka sig att arbeta med efter fotbollskarriärens slut.

Det är lätt att prata med David Elm. Han saknar alla former av divalater och pratar på med den där klassiska Emmaboda-dialekten som han delar med sina två bröder. Det märks att han har suttit i ett antal intervjuer förut, men han är ändå jämförelsevis öppen och är inte alls sådär tråkigt medieanpassad som många andra svenska elitfotbollspelare. Snarare känns det nästan som att sitta och fika med en bekant efter en stund. Just den förmågan att öppna upp sig lite är säkert något David kommer ha nytta av i sin framtida proffskarriär, tänker jag när våra vägar skiljs åt och det är dags för honom att åka hem till Dorking igen.

Det blir inte mammas julskinka i ett snöigt Broakulla i år för David Elm men kanske väntar ännu bättre händelser på honom borta i England. Premier League går på högvarv runt jul och nyår och vad skulle vara en bättre julklapp för den förre KFF-anfallaren än att få göra fler framträdanden i en av världens absolut bästa ligor? England Belongs to me, sjöng Cock Sparrer för många år sedan men frågan är om inte England snart belongs to David Elm?

Låt oss hoppas på det.